Hans röst ekar än idag i mitt huvud, ”Tyvärr, men du har inte lång tid kvar”. Jag har börjat acceptera det, acceptera att jag ska dö ung. Men vart försvinner tron när man behöver den som mest? Jag vill vara stark och tro på ett under men jag kan inte hitta den, hur mycket jag än letar.

Jelicia satt i sin stol och virkade när jag kördes in i behandlingsrummet. Hennes hår hade så fint börjat växa ut igen. Det var ljusbrunt, så som jag önskade att mitt skulle bli när det kom tillbaka. Det var fler barn inne i rummet men Jelicia var den ända som var i samma ålder som mig så vi hade fått en relation till varandra. För   Jelicia var behandlingen snart slut och hon räknade ner dem på ett papper hon hade dekorerat med fina klistermärken. Jag önskade att jag med kunde räkna ner mina, men för mig fanns det inget stopp. Vi skulle köra så länge jag orkade, så länge vi kunde stoppa tumörerna från att växa.
   Jag satte mig bredvid henne för att spana in hennes virkning. Hon hade börjat på en persikefärgad halsduk. Jag önskade att jag med kunde virka men hade inte tålamodet att lära mig. Jag försökte ett par gånger, men det blev inte alls lika fint som Jelicias. Så jag gav upp.
    En sköterska kom in med min droppställning, den här gången var det en röd påse som hängde på kroken. Ljudet av de gnisslande hjulen fick mig att rysa och en del av mig ville bara kasta ut droppställningen genom fönstret och aldrig mer se den igen. Jag orkade inte mer, men jag visste att jag var tvungen och jag vågade inte ge upp. Även fast det ibland kändes som om jag redan hade gjort det.

- Det kommer ta ett par timmar idag, vill du kanske gå in i filmrummet?
- Ne då, jag sitter bra här.
- Okej, säg till i så fall och glöm inte att säga till om du känner dig illamående. För då fixar vi det vet du.
- Aa då.
 
Jag lutade stolen bakåt och stoppade in hörsnäckororna i öronen och lyssnade till låten ”all this way” med Amanda Fondell. Jag brukade lossas att det var jag som sjöng och stod på en scen för en fullsatt publik. Det kändes skönt att få drömma ibland, att för en liten stund få komma in i en annan värld. En värld där inga problem fanns, bara jag och friheten. Musiken hade fått en annan betydelse för mig, en låt som inte berörde var inte längre bra. Mycket förändrades. Speciellt mitt tänkande om andras val. ”Varför tog du inte chansen när du kunde?”, ”Varför gör du så där när du kan göra något åt det?”. Jag vet att alla har sina problem, och självklart ska alla få känna sorg över dem. Men jag som inte kunde göra något för att hjälpa mig själv blev bara förbannad på folk som gick fel vägar. Jag visste att det var fel av mig att tänka så men jag kunde inte hjälpa det. Man får en annan syn på saker och ting när slutet närmar sig. Eftersom man är avundsjuk, avundsjuk på att andra har det bättre än dig.
   Jag vaknade av att en spya letade sig fram i halsen på mig. Hade jag inte somnat hade jag känt på mig mycket tidigare att jag skulle må illa. Nu fick jag skylla mig själv, nu skulle ja få må illa resten utav kvällen. En sköterska skyndade sig med en spypåse i näven. ”Här ska du se, ta den här”. Hon pratade till mig som om jag var 4 år när jag egentligen var 18. Jag ville komma bort ifrån barnavdelningen, men de tyckte inte att jag skulle byta. De tyckte att det var bäst att jag stannade hos de läkare jag alltid haft eftersom jag inte hade så lång tid kvar. Visst hade dem rätt, men varför kunde dem inte se mig som en vuxen när jag var det? Det kändes så fel att vara där bland de små filurerna som sprang omkring på avdelningen. Ibland önskade jag hade varit så liten när jag fick min diagnos. Man förstår inte sjukdomen, man vet inte att himlen kanske väntar runt hörnet på dig. Du känner inte besvikelse eller ångest. Du bara lever på, även fast du är sjuk. För du vet inte vad det innebär. Jag skulle göra allt för att slippa känslorna, rädslan inför döden.
   Efter att ha fått spy ett par gånger kände jag mig bättre, men jag visste att det skulle komma snart igen. Det var en halvtimme kvar av behandlingen, så jag kunde räkna med att natten skulle bli sömnlös. Mådde jag redan illa nu så visste jag sen tidigare att natten skulle bli jobbig. Även fast jag var van så var det lika jobbigt varje gång. Jag var 18 år och behövde sitta med en hink i famnen en hel natt istället för att vara ute och festa med mina vänner, det är inget man vänjer sig vid.